traffille

Hej läsare och vänner!

Idag tänkte jag skriva någonting annorlunda. Det kanske är dags för mig att skippa poesisnacket, jag vet att EN DEL AV ER tycker att jag är tjatig, pretentioös and what not med min lyrik, så jag lyder väl massans lag och är kör på vanlig prosa idag. Istället tänker jag sammanfatta en del av min nya short story som jag håller på med, så gott det går, än så länge är det mest en idé. En sak bara: jag kan inte ta åt mig hela äran. Jag och min goda vän från flirtfair har kommit på den här iden tillsammans, men jag har skrivit det mesta. Nu så. Här kommer det. 

Titel (som jag ännu inte kommit på)

"En man. En solig vårdag. Luften är kall men solen skiner på honom och tinar hans gråbleka skinn,en lång process. Detta är en av dem få gångerna han kommit i kontakt med solsken. Han tittar bort mot fönstret med sorgsna ögon, torkar sig om ögonen och suckar. "Ännu en sådan dag", tänker han. Den enda anledningen till att han steg upp ur sängen idag var för att han har en träff med sin bankir. "Det handlar om din ekonomi. Du borde kanske komma hit," hade han sagt. Nikolai har aldrig varit den som brytt sig om pengar eller materiella föremål förut. Han steg upp mekaniskt och gick till spegeln. Här stod han ett bra tag. Han tittade i spegeln med avsmak. Fy vad han hatade mannen som stirrade tillbaka på honom. Men honom skulle han göra sig av med senare. Nu var han tvungen till att skynda till bankiren, för hyresvärdinnan ville han inte träffa i hallen, och hon steg alltid upp efter sin tupplur vid den här tiden. Snart var han utanför dörren och allt som fanns kvar i hans lilla sovkammare var en kall och mörk hemlighet."

Så, det där var ett litet smakprov på vad jag sysslar med för tillfället. Jag påbörjade detta igårkväll när jag och min vän från flirtfair.se skojade genom chatten. Det känns lite förbjudet att snacka om annat än dejting på just en sån sida. Men tyckte ni om min berättelse och om ni vill ha kontakt med oss båda så kan ni kontakta henne på hennes blogg som ni hittar här. 

Så vad tycks? Är min prosa bättre än min poesi? Vad föredrar ni generellt sätt? 

Idag är en tag, då jag tar nya tag.

Lite poesi, får det också bli.. 

Jag har ju skrivit en del om mina ambitioner att skriva poesi.. och minsann har jag satt det i verk över helgen.  Jag hade en våt dröm i natt, om en kåt man i hatt. Han hade stora bröst, men det såg jag inte först! Jag trodde han var kvinna, men brösten börja försvinna.. 

När jag vaknade, gissa om jag var förvirrad? Jag hade en träff med min polare Jacob en timme senare, och han hade hatt på sig också.. alltså! Jag vet inte om jag tror på att drömmar betyder någonting, men den här måste ju betytt något? Jag vill egentligen inte veta vad i så fall... Ska glo på lite brudar på tv nu så att jag får tillbaka min manlighet. Ha det bra gott folk och simma lungt.   

Hejsan!

Snart har jag en träff med en låtskrivare jag träffat på flirtfair.se. Jag har börjat skriva låttexter lite smått. Vad tycks? Fail eller ska jag satsa? Jag vet att det är många, nästan dem flesta, skriver poesi och låtar och what not, men detta är verkligen någonting som jag tycker är kul. Fast det är ju läskigt med competition, jag tycker inte om att jämföra mig själv med andra, det är ju ite bra för mitt självförtroende om vi säger så :( men jag tycker samtidigt inte att jag suger, utan mer att ingen förstår mitt sätt att skriva på.. och det får mig att tveka lite.. 

När jag t ex tog en litteraturkurs på universitetet så skulle så klart halva klassen vara poesikunniga och skriva poesi allihopa. Några anordnade till och med poesikvällar då dem läste upp sina dikter och drack rödvin. För det första så tycker jag inte om rödvin och för det andra så är jag inte den som tycker om att läsa upp mina texter för andra. Dem får gärna läsa dem men jag vill inte göra det själv. Det känns för personligt på något sätt, och intimt. Jag lägger helst ut mina texter på en hemsida under ett annat namn, men jag har varit så dålig på det så jag har inte fått särskilt mycket respons. Jag tror också att de flesta inte riktigt förstår mina texter och mig så dem tycker väl att det suger... Men hur kan något som är ärligt suga? 

Under alla hjärtans dag så skulle så klart alla läsa upp sina ironiska kärleksdikter. En tjejs dikt var så jävla läskig och handlade mest om döden, jag tyckte det var pretentiöst skit, men hon fick rätt mycket beröm av resten. Jag passar verkligen inte in. Sen var det min tur. Jag samlade ihop mitt mod och reste mig upp. Jag vek ut pappret och läste upp mina 4 rader - det hela tog ett par sekunder endast. Efteråt väntade väl poeterna på att jag skulle fortsätta, men jag gick bara tillbaka till min plats, suckade, och satte mig ner. Vad gör man i sådana situationer? 

Jag är trött på att vara missförstådd, på att få höjda ögonbryn varje gång jag säger något, på att folk ska missta mig för dum, naiv eller omogen. Jag är trött, inte på mitt liv, men på era liv. Sättet ni lever på, sättet ni tänker på, talar på - det berör tyvärr mig och det stör tyvärr mig. Jag orkar inte vara omringad av skit längre. Så nu ska jag avsluta ett mail till en vän på flirtfair och sedan ska jag köpa mig en ny toaster.